Jag gick aldrig och lade mig dagen innan jag skulle åka hem, jag var alldeles för rädd för att försova mig och riskera att missa mitt plan. Så jag satt uppe och goofade runt på internet som vanligt. Klockan 05:30 började jag klä på mig ansiktet och sätta på mig kläderna. Efter att ha tryckt ner det sista som jag skulle ha i handbagaget och väntat på att Laura skulle bli färdig så var det dags att gå. Hon skulle ju också flytta ut samma dag som mig, så vi gick tillsammans.

 

Redan utanför dörren, vid hissen, så hugger min otroliga tur in. Vi trycker in våra feta väskor i hissen och kilar ner till bottenvåningen för att ta ut dem. Då märker vi till vår fasa att dörren inte går att få upp, min väska har klämt fast den. Jag känner hur paniken börjar smyga sig på mig, Jag har ju ett förbannat plan att passa!?!

 

Jag står och rycker först, men sedan testar vi att trycka upp hissen en våning. Det funkade som tur var, och hissen öppnas från den andra sidan där. Puh.. bara att börja gå.

 

 

Kanske har jag haft sönder för många speglar genom åren?

 

Borde ha förstått redan då att oturen inte var resonlig idag. Jag går in på haket brevid porten för att köpa cigg. Jag måste växla pengar i kassan för att få mynt till automaten, och har inget mindre än en 20-eurosedel. Jag får 20 stycken 1-euromynt tillbaka och börjar bli måttligt irriterad. Men är så stressad nu så jag skiter i det. När jag stoppar i pengarna så står det att det endast går att betala med exakta pengar, så jag ber kärringen om ytterligare växel. Då säger hon att hon inte har det. What the Fuck?? Varför växlar hon ens mina pengar, när hon vet att maskinen endast tar emot den exakta summan?? Som hon inte har växel till?? Jag tänker inte på att spanjorerna säkert förstår vissa speciella fraser på engelska trots att de annars inte kan ett piss, utan säger bara "aargh, whatever, Fuck off" och går ut och köper i baren bredvid.

 

 

 

Tänk, allt för dessa cancerpinnar?

 

När vi har hunnit halv vägs på vår kära Carrer de Aragó så tycker jag så synd om Laura, som inte har några hjul på sin väska, att jag erbjuder mig att byta med henne sista biten till metron.

 

När hon räcker över mig sin väska så går ju självklart handtaget sönder. kul. inte alls skönt att bära. Sedan när vi kommit fram och igenom spärrarna så märker jag att jag tappat mina cigg någon gång mitt i allt. Så klart.

 

Vi ska åt olika håll, så vi skiljs åt och tar våra respektive tunnelbanor. Väl framme i Arq de Triomf så har jag en låång trappa att ta mig upp för med min otympliga väska. Jag måste hålla i mig i räcket för att inte tippa över. Då möter jag två tjejer som ska neråt. De ser att jag går med en tung väska och behöver hålla i mig. Men tror ni de flyttar på sig? Hell no. Jag försöker be lite försiktigt om ursäkt att gå förbi: Perdona, perdona...men de bara kollar på mig och fortsätter gå mot mig, längs räcket. Jävla idioter. Men tillslut fick jag dem att vika av från räcket genom att skrika: Excuse me, but can you MOVE???

 

Efter den trappan ska jag sedan nedför en trappa, och då går mitt handtag sönder. kuuuuul...verkligen..

 

 

Här är den långa trappan...

 

När jag kommer fram till tågstationen vänder min otur för en stund. Där träffar jag några svenskar, två tjejer och en kille, som jag spenderar hela bussresan och flygresan med. Det var verkligen välbehövligt kände jag. Hade det inte varit för dem så hade jag varit galen vid det här laget. Eller ja, mer galen, okej då. Sedan har jag sådan tur att en av flygvärdarna (om det är så de manliga kallas?) är riktigt het, och vi flirtar lite ;)

 

Sedan är vi äntligen framme i Skavsta, jag säger adjö till mina färdkamrater och vandrar iväg för att hämta mitt bagage. När jag får tag i den så har den gått sönder ytterligare. Jag har ett sådant där utdragbart handtag i hårdplast som har gått halvvägs itu på två ställen. Jaha, welcome back my dear luck... Ni kan ju tänka er hur ont det gör att gå och dra den där förbannade väskan, när skinnet hela tiden kläms mellan vassa plastkanter...

Framme i Cityterminalen

 

Jag är äntligen framme i Stockholm, nu är resan snart över. Jag stannar vid pressbyrån för att köpa ett busskort, Nähä, det hade de inte. Går till SL-center och fixar ett. Skönt, då har man det gjort. Nu var det bara att ta tunnelbanan hem till mamma för att hämta mina jobbarkläder tills imorn.

 

När jag väl kommer fram, när jag väl tagit mig upp för alla trapporna med väskan, så har jag så ont i händerna så att det finns inte... Och vad märker jag när jag ska sätta i nyckeln? Jo, morsan har bytt lås!!!! Jag kutar ner till första bästa granne och får låna telefonen. När jag får tag på min kära mor så säger hon att hon inte kommer hem förrän halv nio, klockan är då kvart över fem!

 

Det fanns inte en chans att jag skulle släpa den där jävla väskan till pappa, så jag lämnade den utanför dörren ocg drog till honom utan den. Nu är jag tillbaka hos morsan sen några timmar, coh allt slutade lyckligt till slut. Helt slut är jag, men glad att det är över!

 

I morgon ska jag tillbaks till mitt gamla donken haha... fick tillbaka mitt jobb där. Tänk att jag alltid ska sluta där igen hela tiden?? Aja, god natt på er!

 

Jossan - Mycket av ångesten jag hade för att ha kommit tillbaka försvann när jag fick träffa dig och Emelie idag gumman <3