Jag sa upp mig här om dagen, men jag kanske kommer att få tjänstledigt i stället, vilket skulle vara jätte skönt, så att man kan komma tillbaka om man vill utan att vara arbetslös.

Det känns lite sorgligt att åka ifrån allt, framför allt pappa... och mamma, men även mina vänner såklart! Men vafan, jag kommer ju tillbaka, det är ju inte som att jag kommer stanna för evigt.

Jag kommer säkert komma hem efter något halvår eller så. Det är bara att det känns som att jag kommer missa så mycket, och kanske förlora vänner... Men å andra sidan, om de inte finns kvar för mig när jag kommer hem, så var de aldrig några riktiga vänner ändå, det är ju inte som att jag bara dissar dem i flera månader för en kille eller så...

Nä! det ska bli så skönt att bara försvinna lagom tills vintern kommer! Vill bara börja packa nu :P haha...

Jag är så jävla taggad nu! har varit hos min moster och de har hjälpt mig med en massa! tipsat mig om allt möjligt, och berättat vad som oftast är och inte är standard i en lägenhet i spanien. Vill bara dra NU!

Sitter och väntar på att min mammas lån ska bli beviljat + min lön så att jag kan boka resa snart... känner mig så jävla rastlös nu, eftersom jag inte kan börja planera sånt än.. vill bara ha den bokad och betald.

Något jag kan börja med i allafall är att säga upp mig på donken, det kostar ju inget.

Har även bestämt med Laura att jag ska vara i Barcelona till den 27 september eftersom hon ska vara ute ur sin tillfälliga lägenhet där då. och det passar ju perfekt också eftersom jag ska börja den 29:nde.

Nä god natt nu!

Pratade med en ny bekant från Värmland för ett tag sedan, Laura, som skulle försöka hitta ett jobb och flytta till Stockholm. Men efter att aldrig ha fått svar på något, så beslutade hon att flytta till Barcelona där hon hade lyckats få anställning.

I alla fall, så gick jag in på ams och tittade, bara för skojs skull, och hittade ett kundtjänst-jobb där. Jag frågade henne om det var där hon hade fått jobb, och det var det. Jag såg att det fanns platser kvar och kom på att jag också skulle söka :)

Någon dag senare satt jag hemma och väntade på att de skulle ringa, för det var den dagen de skulle höra av sig efter att ha tittat på min ansökan. Jag kände hur klockan tickade och mitt mod skönk mer och mer... så när jag gick ut på balkongen såg jag att jag hade glömt min mobil där, på LJUDLÖS!!!!

Så på den lilla stunden som hade gått från min sista rökpaus, så hade de självklart hunnit ringt upp!!

Jag ringde som en galning för att få tag på dem men fick inget svar...jag ringde i flera timmar men det var lönlöst... tills de jag äntligen fick ett svar!

Jag sa till mannen att jag hade fått ett missat samtal ifrån dem, men han kunde ju såklart inte minnas vem just jag var, med tanke på att de säkert ringt flera. Men han konstaterade att ifall han nu hade ringt, så var det nog för att han ville ha en intervju, så det skulle det bli dagen efter! :D

Han ringde som lovat runt ett för att ta intervjun, vi pratade i ca 20 minuter. Han ställde lite frågor och berättade att man skulle sitta i kundtjänst för vårdguiden och tvins. vet inte vad det innebär, men skitsamma, Barcelona for fuck sake!!

Han undrade om jag hade några frågor, men jag tyckte att jag hade fått det mesta klart för mig. Han sa att han tyckte att det hade gått jätte bra och att de skulle höra av sig i morgon.

så nu sitter jag här en vecka senare, skit nervös, eftersom att jag ska få åka till Barcelona! :D Jag ska provjobba i en månad och sedan får jag förhoppningsvis stanna kvar!

Känns jävligt skönt att Laura kommer finnas där när jag åker ner måste jag säga, och att min moster och hennes man bor i Malaga, det är inte direkt runt hörnet, men det är i alla fall samma land!

Bakis första dagen på nya jobbet

Första dagen, vem lyckas bättre med det än jag? inte många.

Det började med att jag fick ett samtal från Annika igår kväll, hon tyckte att jag kunde följa med henne och Madde ut. Jag sa att jag var nyduschad, trött och skulle upp och jobba idag, men efter någon minuts tjatande så gav jag med mig till slut. Så det var bara att släpa sig upp från sängen, bort från dumburken och börja skapa sig ett nytt ansikte.

När jag äntligen är färdig med hår, smink och kläder så börjar jag ta på mig skorna och ska precis lämna hemmet. Då får jag ett meddelande och jag tänker "Det skulle ju vara just typiskt om de hade ändrat sig nu"

"ingen idé att du kommer in, för vi ska dra hem snart i stället" stod det.

Så där stod jag, precis som Heidi skrev: med dagens i-landsproblem.

Mejkad och fejkad, till ingen nytta. Skulle man bara tvätta av sig skiten som man lagt ner energi på för att gå och lägga sig igen?

Nähä du.. Så lätt ger inte Linda upp nöjet! Trots att hon ska upp och jobba sin allra första dag på sitt nya jobb dagen efter.

Jag tänkte att Jossan brukar vara på, så jag slängde iväg ett sms till henne och frågade ifall hon ville ta en öl eller två på nivå. Svaret blev ja, så jag hann se nästan hela kustbevakarna, sen var jag tvungen att åka.

Eftersom tunnelbanan på gröna linjen hade spårat ur under dagen, så var jag tvungen att först ta bussen till telefonplan, för att sen ta tunnelbanan till hornstull och där byta till buss igen för att äntligen komma fram till Fridhemsplan.

Då ringer Jossan och säger att hennes tunnelbana inte gick som hon trodde, så hon och Jossan F skulle bli tio minuter försenade. Efter att jag har väntat tio minuter så ringer hon igen och säger att dom måste byta till ersättningsbuss i Åkeshov p.g.a  att det urspårade tåget skulle lyftas bort från spåret. Så jag skulle få vänta lite till.

Efter ett tag så ringer hon åter igen och berättar att de var typ 400 pers som väntade på en buss, så de skulle ta en taxi i stället.

Efter en tid som kändes som en evighet ute i kylan så anlände äntligen mina efterlängtade Josefinor, så det var bara in och börja klunka. Jag kände mig lite smått stressad, för jag ville vara hemma till tolv så jag kunde vara utvilad idag.

Men i takt med att nivå-cidern och ölen åkte upp i huvudet så åkte också nivån för min optimism upp, och i samma takt åkte tidsuppfattningsförmågan ner. Så klockan tickade naturligtvis iväg...

Så där vaknar jag upp på morgonen, knappt nykter, med världens huvudvärk och lika pigg som Skalman..

Det är ju rutin på helgerna, och i vissa andra fall, men inte första dagen på sitt nya jobb! När jag kom dit var jag utsvulten och svimfärdig, med en mage som jag inte ens tänker prata om.

I början gick det lika snabbt som - åter igen - Skalman. Jag mindes fortfarande hur man skulle göra med allting, men med bakis-skakiga händer och darrande ben gick det verkligen i slowmotion, jag var så virrig att man kunde ha misstagit mig för gamla tant Agda som nyss rymt från ålderdomshemmet.

Men med tiden så gick det bättre och bättre, och efter någon timme gick det som en dans på rosor. Det är verkligen mycket skönare i Nacka än på Centralen!

Tjejerna verkar jätte sjyssta, killarna har jag dock knappt pratat med eftersom jag står framme i kassan och de bak i köket. Men de är säkert trevliga de med.

Den enda jag inte gillar är den andre chefen, alltså han under den högsta. Det är inte så att han är otrevlig, men han verkar så jävla butter. Vad man än säger så kan man ändå inte locka fram ett endast litet léende. Inte ens om någon säger eller gör något roligt kan han ens så mycket som att dra på smilbanden en aning...

Ja ja, jag ska inte bilda mig för stor uppfattning ännu, jag får se hur det känns om en vecka : )

Nu ska jag fortsätta titta på filmen Man on fire med Denzel Washington. Jag älskar verkligen honom, han är bland de bästa skådisarna någonsin.

Natti natti!

Jag har alltid setts som stark, blir aldrig sårad, får inga känslor, en coldhearted bitch helt enkelt! När jag blir dissad av någon hittar jag snabbt en ny och bryr mig inte! Trycker bort alla känslor what so ever.

Så var det för några år sedan, men nu har jag faktiskt velat hitta någon under en längre period, jag har verkligen letat. Två gånger lyckades jag faktiskt öppna mig och visa mina känslor. Det fungerade bra, det var sommar och allt var frid och fröjd. Tills det sket sig.

Klart att det ofta skiter sig för alla, men det känns så frustrerande när man inte har bråkat eller någonting. Okej om han hittade en ny, eller bara inte fick känslor. Men SÄG det då. Det är inte okej att bara sluta att höra av sig och skita i att svara när man ringer eller skickar ett sms. Man får faktiskt säga till att man inte vill ses mer... det är inte mycket begärt.

Ännu dåligare är det att man stöter på killen på en fest, tar tag i honom och frågar hur han vill ha det och han svarar att han vill fortsätta ses men ändå skiter i att svara senare.. Samma sak var det med nästa. ingen förklaring, ingenting. Han slutade bara att höra av sig. Det låter kanske bortskämt att klaga över två killar, men tro mig, det har hänt så många gånger att jag inte kan räkna dem... Antingen har jag bara haft otur, eller så är det bara omöjligt att få känslor för mig. När sådant händer hela tiden är det ju klart att man blir iskall... jag försökte ge kärleken en sista chans med de här två, men jag orkar inte leta mer. Jag är hellre en player som lever livet, men saknar något, än att bli desto olyckligare av att ha någon. Då är det lika bra att jag slutar leta innan jag faktiskt blir den coldhearted bitch som de tror att jag är! Sparar hellre känslorna till mina vänner!

Så nu är det som det är. No strings attached, player, coldhearted, you name it! Jag kommer bara att ha dem till det jag behöver för stunden, oavsett om det är för ha kul eller KNULLA, sen skiter jag i dem.

Men tro inte att jag tar vem som helst för det! för så fan heller... phffff..

I´M BACK så fuck off guys